maria

Har precis kollat klart på The Doors tredje gången på 2 dagar.
Vrål älskar filmen, även fast den kan vara väldigt konstig och ja psykiskt konstig ibland,
så är filmen helt underbar.
Kanske för att jag älskar själva bandet som den handlar om The Doors och deras frontman Jim Morrison.
Hur bandet blev till, deras storhets tid, till slutet av den!



När jag kollar på såna här filmer, biografer om rockband.
Så alltid i början av alla filmer känner jag.
Fan jag önskar det var jag som var där, den som alla dyrkade!
Den som levde ett sånt jäkla awesome rockliv, den som skiter i vad alla andra tyckte.
Ett sånt liv ska jag få!



Att hålla på med de som de älskar mest av allt, musik.
Stå på scenen och bara göra sin grej!
Men alltid ihalv vägs i filmen nästan i slutdelen,
när allt går åt helvete pga av alkohol elr droger.
Så känner man bara, nej, det är inte ett sånt liv jag vill leva.
Visst jag vill leva ett intressant liv.
Ett rockstjärna liv absolut, men att bli fast i droger eller i sprit.
Som jag troligsvis skulle ha blivit!!
Är för svag för att inte ta det, för svag för grupptryck med såna saker.
Så skulle jag skulle aldrig kunna ta mig ur det isåfall. 
Jag skulle ha dött av det.



Så jag vet inte..
Det är såna här filmer som får mig att tänka såna här tankar.
Men guud vad jag älskar dom tankarna ändå!
Kan inte sluta tänka mig, hur de skulle varit, vad jag skulle få uppleva?!
Om det en dag kommer bli sann eller om den bara kommer bli en dröm..
Det återstår och se.